lördag 20 juli 2013

Midnattsordern - Kapitel 1 "Nattens Hemlighet" - Del 1 av 5



Skolan var precis slut och Astrid stod vid sitt skåp. Hon sneglade förbi skåpdörren och såg ner längst korridoren. De mintgröna väggarna höll inne entusiasm och framtida hopp blandat med lathet och förakt som ven genom korridorerna likt syre i eviga andetag. Några meter ner i den fyrkantiga luftstrupen stod en inte så ful kille som Astrid menande belagt sin blick på. Han stod också vid sitt skåp och rotade efter något som Astrid gärna hoppades var en bukett eller hans telefonnummer som han glatt skulle komma fram och ge henne, men det var snarare ett skrivhäfte eller ett viktigt papper. Flickan vände sig blygt bort, drömmande.

      ”Du borde bjuda ut honom”, sa en röst plötsligt bakom flickan så hon hoppade till. Astrid svängde runt och möttes av Chelseas bruna ögon. Chelsea var Astrids bästa vän sedan barnsben och hade en tendens att alltid dyka upp när Astrid var ensam. Hennes röda lockar föll lätt ner för hennes små axlar och ramade in hennes rödrosiga fräkniga ansikte.
      ”Jag vet inte om han tycker om mig”, sa Astrid tveksamt och gömde hellre sitt rodnade ansikte i sitt skåp.

      ”Du är jättesöt, Astrid, han kan inte inte tycka om dig”, sa Chelsea omtänksamt och Astrid skrattade åt hur hon så bra förklarade sig. Astrid kikade ännu en gång bort mot Brydon som hennes förälskelse hette, som tydligen hittat alla sina saker, stängde sitt skåp och började gå ner längst korridoren och försvann ur sikte likt andetaget som ville till lungorna och ge sin del till livet.

      ”Kan vi inte hyra någon film ikväll, det var så länge sedan vi hängde med varandra”, bröt Chelsea tystnaden.
      ”Jag var hemma hos dig i förrgår, och du vet att jag ska vara barnvakt ikväll”, förklarade Astrid.
      ”Du är det hela tiden!”, klagade vännen.
      ”Om en gång i månaden är hela tiden, javisst. Min moster ska på någon bokklubb eller vad det nu är hon gör varje månad”. Chelsea suckade och flickorna började gå mot utgången.

En kvart senare var Astrid hemma. Hon slängde av sig sin skolväska och mötte sin mamma i köket. De var rätt så lika varandra i beteende men Astrids mamma hade alltid sagt att dottern fått utseendet av hennes far. Han var inte där. Det hade han inte varit på flera år, Astrid hade inte träffat honom sedan hon var ett litet spädbarn, så hon mindes inte honom alls. Han hade jobbat som polis och dog i tjänsten berättade Astrids mamma en gång när hon var yngre. Hon betonade att han dog som en hjälte, mer visste egentligen inte Astrid om honom. Hennes mor hade uppfostrat henne sedan dess och det var inga problem. Astrid hade inga syskon så det hade alltid bara varit hon och hennes mamma.

De åt middag tillsammans och när kvällen började rulla in gjorde Astrids mamma sig i ordning för att gå till jobbet.
      ”Varför måste du gå och jobba när jag är hemma?” klagade dottern.
      ”Folk kan bli sjuka på natten också, förstår du”, skrattade mamman när hon tog sin jacka och sina nycklar med den fina lilla rosa nyckelringen Astrid gjort till henne som liten. Modern begav sig sedan ut genom dörren för att börja sitt nattskift som sköterska på sjukhuset. När Astrid hört bilen brumma iväg kastade hon en blick mot den gamla källardörren, sedan mot klockan. Hennes ögon mörknade. Det var snart dags.

Dörren öppnades med ett ilande gnisslande och följdes av knarrande trappsteg.

 Källarrummet var kallt och fattigt på möbler.

Astrid låste dörren efter sig och gick fram till ett litet fönster som satt högt upp på väggen. Mörka moln rullade över den djupblå himlen och lät den helt runda och vita månen titta fram. Astrid stängde sina brungula ögon och kände något rusa genom hennes kropp.

Hennes förstånd tynade snart bort och hon var försvunnen ur världen. Istället tillkom ett medvetande som ville springa och jaga, som ett djur.

 Hennes muskler pumpade och förstorades under hennes hud som snabbt täcktes av centimeterlånga mörka hårstrån. Hennes öron växte sig uppåt och blev till spetsiga utväxter ur hennes svarta hår.

 Hennes ansikte blev deformerat och en ylning klämdes ur kroppen. Hon var inte en vanlig tonårstjej med vanliga problem.

Hon var en varulv.



-
Astrid ljög för omvärlden. Hon visste inte vad annat hon kunde göra. Hon hade lovat sig själv att ingen skulle få veta. Hon skulle inte alls sitta barnvakt, hon skulle inte ta hand om små vildingar, hon skulle egentligen försöka tämja sin egen vildhet. Hon visste inte varför hon var så här, det hade bara börjat i samma veva som hon började bli äldre. De flesta tonårsflickor hade något deras kropp gjorde med dem en gång varje månad, men Astrid hade mer problem än så.

Hon vaknade sakta upp på den gamla soffan. Hon mindes ingenting från natten och det var så hon ville ha det. Så här gjorde hon varje månad, under varje fullmåne.

Men det var något som var annorlunda. Något viktigt. Hon var inte ensam i rummet.




-------------------------------------------------
Jag har jobbat med den här berättelsen i ett år nu, och det har gått långsamt, men jag är överlycklig att första delen är klar. Jag vet dock inte när nästa del kommer, jag fotar bilderna och så när jag har tid, vilket tydligen inte är ofta. Jag hoppas i alla fall att ni gillar min nya simsberättelse lika mycket som jag och lämna gärna en kommentar :D