torsdag 29 maj 2014

Midnattsordern - Kapitel 2 - "Två Skinande Klot Av Död" - Del 1 av 2


Skolan hade tagit slut och Bea var på väg hem. Solen sken och fåglarna kvittrade. Visst var det avskyvärt. Samma sol, samma fåglar. Alltid likadant varje dag. Bea tog samma steg som hon gjorde den förra eftermiddagen och som den innan det. Glassbilen som var täckt i de mest motbjudande färgerna stod parkerad vid vägkanten. Hon hade aldrig sett några barn köpa glass ifrån den så hon förstod inte varför den ens var där. Vad var meningen. Hon gick under samma trädgrenar som alltid, förbi samma byggnader. Livet blev aldrig mer intressant än så.
          En husvagn var parkerad i en glänta bredvid vägen framför henne. Den hade varit belägrad där i några veckor. Tydligen var det ett måste att täcka fordon i hemska färger för som glassbilen var även den här täckt i alla möjliga skrälliga färger. Bea tyckte färgerna nästan brände hennes mörka blick. Det skulle finnas en spådam i den vagnen. Det lät ju intressant att få sin framtid spådd, tyckte Bea, men å andra sidan visste hon exakt vad som väntade sig i hennes framtid. Samma sol, samma fåglar. Samma förhatliga färger och trista liv.

Hon tittade ner på sina fötter som alltid följde samma väg. Varför vara rädd för att göra något nytt när du bara klagar om att allt är likadant, tänkte flickan. Hon såg på sina fötter när de stannade på trottoaren. Hon lyfte blicken och lät ögonen inspektera den färgglada vagnen. Hon bestämde sig för att bryta vanorna och traska över dit. Inte nödvändigtvis för att få veta någon om imorgon, utan för att göra något intressant idag.

Hon öppnade dörren och möttes direkt av ett vitt skynke. Hennes fingrar smekte tyget då hon letade efter en öppning. Hennes fingrar slank igenom sprickan mellan de två skynkena och hon klev igenom.

Rummet hon kom in i var litet men innehöll allt mellan himmel och jord. Det var otroligt att så många saker kunde klämmas in i ett sådant litet rum. Där inne fanns bokhyllor och bord täckta av böcker och andra underliga föremål, plantor, flaskor och burkar samt en fågelbur med en exotisk fågel som visslade välkomnande. Allt var också täckt i alla möjliga mönster och färger. Det var trångt och kvavt. Bea hörde oväsen komma från bakom ett draperi på andra sidan av det mörka rummet.

Spådamen kom snart ut från det gömda rummet och rotade hektiskt runt bland alla böcker och papper och stökade ner ännu mer, trots att det verkade omöjligt, och tog ingen notis om flickan. Hon mumlade och lyfte på de mest märkliga föremål. Hon la till slut märke till Bea, men verkade för stressad för att ha en session med henne.
          ”Åh, jag ser kärlek och lycka i din framtid men... håll dig undan från... vitlök”, sa tanten snabbt utan att ens titta på Bea. Spådamen var tydligt för upptagen för en kund just nu och det förstod Bea. Så klart att det inte skulle bli mer spännande än så här. Vad trodde jag?, tänkte flickan besviket.

Bea skulle precis gå när tanten stannade upp i letandet på vaddetnuvar. Bea tittade undrande på tanten. Hon var, tillsammans med den här vagnen, bland det konstigaste Bea sett. Damen vände sig om, rynkade ögonbrynen och mötte Beas blick. Hon stirrade en stund ner på flickan som bara mötte blicken förvånat. ”Det finns något viktigt”, mumlade tanten allvarligt. Bea började känna sig obekväm och ville gärna gå när damens seriösa ansikte sken upp med ett påtvingat leende. ”Se vilken ung dam som har hälsat på mig! Du vill få en spådom eller hur? Slå dig ner!”, sa spådamen som om Bea just klivit in, och inte redan fått någon halvdan spådom.

Damen satte sig ner vi ett bord som stod mitt i rummet och var täckt av en skär duk och mitt på bordet stod en spåkula. Bea satte sig förundrad på den motsatta stolen. Nu blev damens ansikte allvarligt igen. Hon lyfte sina händer och höll de runt kulan på bordet. Kulan började lysa i ett lila sken och Bea undrade tyst hur det gick till. Bea betraktade sedan stilla tantens sammanbitna ansikte som nästa sekund skulle förvridas i chock. Nu tittade damen på glassvären med vidöppna ögon och mun. Hon såg rädd ut och yttrade orden:”Jag ser ett liv av död. När du ser två skinande klot av död kommer ditt liv att vändas om!” Kulan slocknade och spådamen stirrade på Bea en sekund.

Tanten skyndade sig snabbt upp från sätet, vände sig om och försvann bakom skynket där bak. ”Jag måste ringa ett samtal”, hörde Bea samt samma oväsen av letande som hon hörde när hon kom in.

Bea visste inte hur hon skulle bearbeta detta. Istället för att bli orolig och rädd för vad spådamen verkade ha sett, satt hon istället där som ett fån. Hon visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle reagera. Det var som att hennes hädelselösa liv hade slipat ner hennes känslor, så när det faktiskt hände någonting visste hon inte hur hon skulle känna. Det kunde ju i och för sig också varit inget särskilt som damen såg i Beas framtid. Skulle inte sådant här ändå vara lurendrejeri? Det var falskt. Damen var bara en vanlig dam. Underlig, men inte synsk. Medan damen inte syntes till klev Bea upp från stolen, hängde ryggsäcken över axeln och gick ut.