CCMC - Familjen Nereid - Gen. 0 - Del 3

Välkommen tillbaka till min egna utmaning Crazy Challenge Mashup Challenge! Den går ut på att man ska ta sig igenom tio generationer med tio barn i varje, som en 100 baby challenge-legacy, där varje generation representerar en färg, som en rainbowacy och arvingen väljs ut baserat på hens gener som i en perfect genetics challenge. Något ofärdiga och otydliga regler finns här.

När vi lämnade Maira försökte hon stå upp mot naturens krafter och nu har hon styrt husflotten till en dyktomt.

Det är trots allt hennes livsönskan att dyka, och säkert uppnå något med det. Jag minns inte riktigt vad önskan är förstår ni.

Vår lilla nereid har tydligen bränt sig i solen. Gills hon fortfarande som ett vitt bär nu när hon är röd?

Strax bröt ett riktigt drama ut bredvid husbåten! En gubbe blev attackerad av en haj!

Någon annan kille välte nästan omkull sin båt när han såg vad som höll på att hända!

Gubben överlevde som tur var, men killens båt tog kanske in för mycket vatten och sjönk?

Maira och Rang som inte alls funderade på att rädda några haj- och drunkningsoffer bestämde sig för att gå och dyka nu när hajarna skrämdes iväg av äckligt gubbkött.

Jag hade inte varit och dykt tidigare i mitt spel när jag spelade det här. Jag blev lite chockad av pixligheten.

På botten stod en blå snubbe med lite håriga ben som tyckte att vattnet var varmt. Han måste väga vääldigt mycket för sist jag kollade var det omöjligt att stå under vattnet.

I en grotta fanns en skådis från nån japansk porrfilm  EN BLÄCKFISK det är en bläckfisk i grottan

 Titta, havspojken är kär. Kanske träffade han bläckfisken.

Okej, jag vill inte veta vad som pågår där inne.

Sedan när det var dags att kliva upp blockerades vägen till stegen av några hajar. Situationen kunde ju ha varit bättre.

 Tyst herr brevbärare Maira är inte galen.

"Okej, Maira, vilket kräldjur har bäst syn?"
"....Jag vet inte?"
"Glasögonormen!"
"Hahaha, jag förstår. Skämtet är roligt för att ormar har dålig syn"
"Ja haha nej va?"
"Så kobror som kallas glasögonormar har egentligen inte bra syn, bara det att täckningen på ryggskölden liknar-"
"Maira nej"

"Okej okej, men låt mig berätta ett skämt då"
"Okej, Maira"
"okej hmmm... Vilket havsdjur är jag?"
"Jag vet inte, du liknar mest en älg?"
"Ja! Jag är en sjöko!"
"..."

Jag tyckte att det var dags att göra ett bär av Rang. Jag har bestämt att jag väljer färg baserat på vilken simmens favortifärg är. Rangs var lime, så han fick bli en lime, trots att det inte är ett bär.

Nu när jag tittar på de här bilderna förstår jag inte varför jag gav simmarna så mycket kläder. Om jag bodde i Isla Paradiso skulle jag ständigt gå runt i shorts och linne.

För att det är otroligt viktigt att ta en taxi till dykplatsen NÄR ENS HUS STÅR PARKERAT RAKT OVANFÖR DEN

 Maira och Rang gick i alla fall på en dejt under ytan.

 Jag vet inte vem av dem det här är men någon fångade en guldfisk. Det där är väl inte en guldfisk? Åh åh, jag vet, det är snarare en oljefisk eftersom olja kallas för svart guld! Hahaha, åh jag imponerar ständigt mig själv av min humor.

 Och den andra personen, eller så kanske det är samma vad vet jag, hittade en skattkista. Det är väldigt fint nere i havet om det inte vore för pixligheten.

Jag började se de här skuggorna fara runt och de skrämde mig.

Det är skuggorna av simmar som trampar vatten vid ytan men ser snarare ut som själar av de som dött till havs.

Det var ett tag sedan jag spelade och tog de här bilderna så jag vet inte riktigt varför jag tog den här bilden men jag kan säga att den ser rolig ut tillsammans med nästa bild.

 Det ser ut som att Rang var i vattnet och Maira körde iväg med husbåten och nu måste Rang simma ikapp.

 Titta vad söt Rang är som tänker på sin kära Maira, trots att hon körde ifrån honom och han fick simma hela natten. Men kom ihåg att Maira simmade hela dagen för att ta sig till ön som Rang var på för att de skulle träffas för första gången. Åh, vad romantiskt.

"Jag sa ju att två personer kunde få plats här inne"

Sedan petades lite pappershjärtan ut ur ventilen på dass-saken. Var de än går så visar de hur kära de är i varandra. Till och med när de är instängda i den där saken så måste de ändå påminna omgivningen om deras kärlek.

CCMC - Familjen Nereid - Generation 0 - Del 2

Välkommen tillbaka till min egna utmaning Crazy Challenge Mashup Challenge! Den går ut på att man ska ta sig igenom tio generationer med tio barn i varje, som en 100 baby challenge-legacy, där varje generation representerar en färg, som en rainbowacy och arvingen väljs ut baserat på hens gener som i en perfect genetics challenge. Något ofärdiga och otydliga regler finns här.

 Då vi lämnade Maira Nereid somnade hon med sin livs kärlek Rang på golvet av hennes husbåt och nu vaknar.

Synd för Rang som ville sticka innan galningen vaknade.

Maira flörtar och Rang skrattar nervöst.

Om det här inte är ansiktet av en man som älskar Maira och inte alls vill springa för livet så vet jag inte.

Fisken fastnar i nätet med en bukett blommor med samma färg som Mairas avsikter.

Att stjäla en kyss från Rang var efter det inte så svårt. Nu finns det ingen återvändo. Einebrant skrattar ondskefull.

Men medan Maira sover är Rang hemligt arg på henne. Sssh Rang du älskar henne.

"Titta, jag gör den bästa imitationen av en apa!"
"Det är den sämsta apan jag sätt!"

Maira drog en snygg replik med att säga att hon tittat på Rang när han sov.

Det är ju sant men något creepy. Rang blev arg.

Jag kan inte tro att jag är tillsammans med någon som citerar en sådan smaklös bok. Ändå går relationen upp?

Efter att semesterparadis kom ut har jag verkligen lagt märke till hur fint gjort vattnet är i det här spelet.

Titta bara på hur regnet ser ut.

Det ser ut som att det glittrar (*♥‿♥)ノ⌒*`☆.。.:*・°☆.。.:

"Den här serien ska handla om mig inte om regnet!"

"Jag ska sätta eld på regnet!"

Okej, chilla Adele

Midnattsordern - Kapitel 1 "Nattens Hemlighet" - Del 4 av 5

Astrid blev erbjuden att sätta sig i en soffa i mitten av salen. Hon satte sig ner och kände sig paff över stället hon hamnat på. Morgonen var som vilken annat, den här tiden i månaden i varje fall, men den hade lett henne hit. Hon förstod ingenting och hade tusen frågor som snurrade runt i hennes huvud som en ilsken tornado som kunde blåsa bort hennes förstånd om hon inte lyckades hålla fast sina tankar. Det lyckades hon inte bra med. Var hade hon hamnat? Hon var nära att bli kidnappad men följde istället med ett gäng främlingar. Det verkade inte riktigt rätt. Och vilka var de här människorna?

      ”Först och främst så är vi inte människor”, sa den svarthåriga mannen som satte sig bredvid henne. Hon stirrade förvånat in i hans rödaktiga ögon. Hade hon sagt det där högt, eller hade han just läst hennes tankar? ”Det sista”, sa han sedan. Astrid spärrade upp ögonen som en galning och killen skrattade.

      ”Sluta med det där, du skrämmer henne”, sa den blonda mannen som satte sig på hennes andra sida. ”Jag heter Leandro och det här är mitt hus. Låt inte min vän här skrämma dig, men han har rätt, vi är inte mänskliga. I alla fall inte helt”. Mannen sa det som att det skulle lugna ner Astrid men det gjorde det knappast. Hade hon hamnat bland en massa knäppisar? Var hon psykiskt sjuk och hamnat på ett psykhem? Den bleke mannen skrattade på bredvid henne men Leandro viftade med handen och menade att han skulle ge sig av och sluta störa. ”Du är en varulv, eller hur? Tja, du är inte ensam. Vi har många varulvar här. Vanessa som du träffade tidigare är en, och mannen där borta”, fortsatte Leandro och pekade på en robust man som stod i ett hörn och hejade på två personer som viftade runt med pinnar som Leandro hade gjort tidigare. Så det hade med det att göra. Hennes månadsvisa upptåg.

 Astrid förstod lite mer nu men det skulle ta mer tid innan stormen lagt sig i hennes sinne. När Astrid inte svarade fortsatte mannen. ”Vi är en organisation av övernaturliga varelser som lever här i Midnattsfallen.”

      ”Vad är övernaturliga?” frågade Astrid förvirrat.

      ”Övernaturliga är som du och jag, du är varulv och jag är en häxa. Det finns övernaturliga över hela världen. Det finns vampyrer, feer, spöken och vem vet vad mer det finns? Men här har vi bara häxor, varulvar och vampyrer”

      ”Varför då?” frågade Astrid som trots upplysningarna som verkade något trovärdiga inte gjorde henne mycket klokare, utan bara gav fler frågor.

      ”Tja, för att feerna inte vill ansluta sig till oss, de är så kära i sin skog och fred att de inte vill slåss med oss, och det har inte funnits många andra övernaturliga här på ett tag”

      ”Nej, jag menar varför har ni en organisation, vad gör ni här?” frågade Astrid som inte förstod vad häxan pratade om. Han fick ett nytt uttryck i sitt ansikte. Innan hade han sett omtänksam och förstående ut, nu sken stolthet i hans gröna ögon.

      ”Vi har gått ihop i en organisation för att skydda människorna här i Midnattsfallen”, sa han och pausade. ”De känner inte ens till att vi finns. Lustigt, va?” fortsatte han och tittade ner på Astrid.

       ”Skyddar dem från vad?” frågade Astrid som fann det konstigt att kalla de mänskliga invånarna av staden för 'dem'.

      ”Mest från andra övernaturliga. De som försökte föra bort dig tillhör en annan grupp övernaturliga som kallar sig Det Svarta Blodet och har som livssyn att människor är ohyra och vill förinta alla från planeten och härska över den själv. De är hemska och blodtörstiga varelser. De verkar planera ett upplopp mot människorna i staden, som vår siare har förutspått. Därför tänkte de kidnappa dig, för att få en så stor armé av övernaturliga som möjligt. Vi brukar inte värva så unga övernaturliga som du men eftersom du är här, och annars skulle fortsätta vara ett mål för Det Svarta Blodet, undrar jag om du vill gå med i vår organisation och hjälpa oss slåss för folket i den här staden?” Astrid satt där mållös en stund. Hon visste inte vad hon skulle säga. Ena sidan av henne skrek ”javisst!” och ville leva äventyrligt, medan den andra uppmanade henne att springa för livet där ifrån. Leandro märkte att det blev mycket för flickan.

      ”Jag kände din far.” Det blev plötsligt helt tyst i Astrids kaotiska tankar. Hon mötte mannens ädelstenslika ögon. ”Han var en varulv precis som du. Han var med i Midnattsordern tillsammans med oss.” Flickan satt tyst ett tag till. För tillfället kändes det som att hon aldrig skulle få tillbaka talförmågan. ”Jag känner din mor med. Underbar kvinna”, sa Leandro och tittade ut i luften framför honom och log som om han mindes tillbaka på svunna tider. ”Han dog strax efter du var född. Vi blev alla förkrossade. Det var Det Svarta Blodets anhängare som bestal honom livet för tidigt”. De satt stilla en stund medan folket i rummet fortsatte med sina trollstavsturneringar och tränade sina mentala krafter på varandra. Folk gick omkring kacklande som en höna på grund av någon vampyrs hypnotisering eller som en groda som någon häxa trollat till. Snart blev de normala igen och gav igen med samma krafter.

      ”Jag är glad att jag fick se dig idag. Jag träffade dig en gång när du var liten”, sa Leandro till slut. ”Och chockad. Din mor och jag trodde att du var helt mänsklig”. Astrid visste inte riktigt om det sista var något som Leandro var glad eller besviken över. ”Vi kommer vara tvungna att värva många fler övernaturliga under den här tiden innan Blodet startar deras attack. Innan de gör det”, sa Leandro på andra noter. Orkanen i Astrids huvud hade börjat lugna sig och hon förstod det mesta nu. Trots att hon hade mycket mer att lära sig kände hon sig ändå säkrare än någonsin förut.

      ”Jag går med”, sa hon bestämt till slut. Leandro tittade ned på henne som om han undrade vad hon menade men log sedan.

      ”Det kan bli farligt”, sa han och tittade ut i luften igen.