Solen stod högt på himlen när skogsalven Tedoracles Falköga upptäckte en kista vid några ruiner från den gamla tiden. Häxmäster Liamuth såg på medan alven tömde fyndet på skatter.
”Ett par påsar guld och några ädelstenar, mäster”, sa Falköga.
”Bra, de stenarna kan vi sälja på marknaden när vi kommer tillbaka”, svarade Häxmästaren med sin dova röst.
Dessa män hade varit på ett uppdrag för att dräpa jätten i norr, som de klarade nästan helt utan att avlida, och var nu på väg genom riket på nästa uppdrag. Nu skulle de ta sig öster ut till det stora berget Druk Naar där den slumrande draken Malvae väntade sitt öde. Kunde de dräpa den besten skulle de få erfarenhetsmagi så det räckte.
Alven och Häxmästaren hade gått ihop i ett förbund när de träffades. De skulle äventyra tillsammans och dela på skatterna. Tedoracles Falköga var bågmästare och kunde skjuta pilar längre än någon människa. Häxmästare Liamuth specialiserade i magi och trollformler. Han skulle ta sig nära fienden och använda sin magi medan Falköga höll sig på håll med sitt pilskytte. De var ett perfekt slaktarteam.
Trollkarlen skådade över landskapet med vinden i det vågiga håret, när han kände någots närvaro. Hans alvvän började också känna sig orolig till mods. Några buskar prasslade till och ut hoppade två skelettvakter, ruinernas väktare. Falköga drog pilbågen över sitt huvud och drog en pil ur sitt koger medan häxmästaren fick sina händer att glöda med magi. De gick till anfall och just när-
”Pojkar”, blev de avbrutna. ”Teodor, din mamma är här för att hämta dig”, sa Liams mamma i dörröppningen till rummet.
”Vi var mitt i en duell, mamma”, klagade pojken när Teodor stängde ner sin laptop och gick ut ur rummet med ett enkelt 'hej då'.
”Ni måste vara lite mer sociala, ni prata ju inte knappt med varandra. Ni sitter ju bara vid varsinna datorer”, sa modern.
”Vi spelar ju med varandra på datorerna, mamma”, sa pojken lite irriterat.
Liam och Teodor hade spelat sedan de kom hem från skolan och det var nu kväll. Kompisens mammas bil hördes rulla ut på vägen och försvinna. Han hade spelat Fable Warriors i fyra år nu, nästan varje dag. Han hade blivit vän med klasskompisen Teodor som var lika besatt av spelet och de började spela tillsammans. Liams mamma var orolig för att han inte hade några vänner och brukade tvinga honom att bjuda över Teodor, men det var knappast någon skillnad i var de befann sig när de spelade online i alla fall.
Teodor var en bra kompis. Liam behövde inte känna att han var tvungen att prata hela tiden, de kunde sitta tysta i timmar och bara glädjas av varandras sällskap men Liam var inte helt lycklig. Han ville ju så klart ha fler vänner och vara omtyckt, men blev så lätt nervös runt folk. Han kunde säkert göra det bara han fick lite bättre självförtroende. Det var väl inget fel på honom, han var väl en sjysst kille. Han var bara rädd att ingen skulle gilla honom.
Han klev upp från sin välkända skrivbordsstol och tittade sig i spegeln bredvid skrivbordet. Han kunde se hela sig och såg den bleka blyga killen hans isolering hade gjort honom.
”Du är Häxmästare Liamuth!” sa han peppande till sig själv. ”Du är stark och jättecool! Den enda som hindrar dig är dig själv! Var självsäker, ta upp mer plats! Det kommer att få Melanie att märka dig! P.G är ingen match, han är inte läskig. P.G ska inte trakassera dig eller Teodor. Nästa gång han gör det, säg till honom! Stå upp mot honom! Var inte feg...”
Nästa
morgon gick Liam igenom skolans huvudingång och tittade ner längst
korridoren. Teodor stod vid sitt skåp, men tittade inte in i det.
Han var vänd åt andra hållet med P.G lutande över honom. P.G gick
i en årskurs över vännerna och trodde han ägde skolan. Han
brukade retas och vara elak mot de yngre eleverna och lärarna brydde
sig inte om det. Liam och Teodor var inte ens så unga, de var
sexton, men de var väl lätta offer att ge sig på.
Liam tänkte
starkt på det han sa till sig själv kvällen innan. Stå upp mot
honom. Säg åt honom att sluta. Liam klampade på med arga och
självsäkra steg. Han hörde P.Gs kacklande skratt och Teodors
klagande kvidande. Liam stirrade på mobbaren och kom närmare och
närmare. Hans nästan berusande säkerhet förvandlades snabbt till
nervositet. Hans ben började kännas väldigt svaga och hans andetag
blev ojämna. Hans ångest började bubbla fram och det kändes så
lätt att bara fortsätta gå. Han kunde undvika att bli slagen på
käften mitt under ett ångestanfall.
Det kändes så lätt att bara
låta benen fortsätta röra sig. Så det gjorde de. Han stannade
inte och fortsatte bara gå. Han gick förbi vännen och mobbaren och
lät det han gjorde fortsätta. Han lät sina ben fortsätta trots
att det kändes som de knappt kunde hålla honom uppe. Han svettades
och fick en klump i halsen. Han lät sin ångest och rädsla ta över
från att göra något gott än en gång.
