Midnattsordern - Kapitel 3 - "Trollkarlen från Midnatt" - Del 3 av 3

Några dagar gick och Liam var hyllad som en hjälte. Han hade ju knuffat omkull skolans mobbare och kom igenom helskinnad. Liam visste att det inte var det som hade hänt. Han hade skickat någon kraft från sig själv, från sina händer? Han var i alla fall igenkänd nu och han behövde inte vara nervös runt folk för de såg redan Liam som en vän. Elever som Liam gick förbi i korridorerna ville ge en high five eller kalla honom för kompis. Men Liams leenden var oftast falska. Det ända han kunde tänka på var vad som faktiskt hade hänt. Han hade nu makt över P.G men till vilken anledning, han ville inte att det skulle vara över rädsla, han ville inte att någon skulle vara rädd för honom.

Det var dock några som inte var imponerade. De populära tjejerna från klassen över. Det var fyra tjejer som var i toppen av skolans hierarki och det visste dem. Liam brukade vara i botten men var väl någonstans högre upp nu. Han brydde sig inte om hur populär han var. Han mötte de tjejerna i korridoren och de tre första Sierra Delgado, Jade Faust och Chrissy Luther var alldeles för coola för att ens titta åt Liams håll, de tyckte att Liam fått den popilaritetsstatusen alldeles för enkelt och snabbt, vilket Liam visserligen höll med om. Men sedan gick den fjärde tjejen förbi, Melanie Dennis.           Hon var skolans sötaste tjej, tyckte Liam, och han visste att hon var olik de andra barbiekopierna. Hon hade faktiskt ett hjärta, och var populär och omtyckt för att folk faktiskt tyckte om henne. Han ville förställa sig att hon var så i alla fall. När hon gick förbi hoppade Liams hjärta ett extra skutt för hon tittade faktiskt på honom, och hon log. Sedan var hon borta i havet av elever och det ända som fanns kvar av henne var doften av hennes parfym.




---

 Skolan var slut och korridoren var tom. Liam hade hållits kvar av några elever som aldrig brytt sig om honom förut men var väldigt intresserade av att prata nu. När de gått var Liam nog den sista eleven kvar på skolan. Han tyckte att det kändes konstigt när korridorerna var så tomma och tysta och att det var så mörkt ute. Men det skulle bli konstigare än så.

          Tre män stod i slutet av korridoren och Liam skulle vara tvungen att gå förbi dem för att nå huvudingången. Han kunde se på dem att de inte passade in där, de jobbade definitivt inte på skolan. Två av männen var klädda likadant, i skjorta och slips, samt stod och tittade på någon apparat medan den tredje var lång och bar en svart väst. Den sistnämnda stirrade rakt på Liam. Liam blev nervös av blicken och väjde undan sin egen. Han hörde en av de två männen med manicken säga:

          ”Vi har varit här hela veckan, vi kommer inte hitta var den där magispurten kom ifrån”. Liam kunde fortfarande känna mannens blick och medan han kom närmare de mystiska männen lyfte han på blicken igen. Männen med manicken mumlade med varandra och kliade sina hakor. Liam skulle precis gå förbi den stirrande mannen när han drog fram en pinne ur fickan. Ur den spottades ett guldigt sken ut och träffade Liam.

Pojken trodde han blev träffad av något fysiskt men ingenting träffade honom, bara skenet. Mannen stoppade undan sin pinne och Liam stirrade med stora ögon. De två männen som stod bredvid såg nästan lika chockade på mannen.

          ”V-vad var det där?” stammade Liam.

          ”Vi har hittat vad vi letat efter”, sa den långa mannen till de andra två.

          ”Vad gjorde du?” frågade en av de slipsbärande männen nyfiket.

          ”Det var en trollformel som inte fungerar på andra häxor. Han klarade sig, vilket betyder att han är häxa”

          ”'Han klarade sig'?” kopierade slipsmannen. ”Menar du att om du hade tagit fel och killen var mänsklig, hade du förvandlat nån random unge till en padda eller nåt?”

Den långa mannen vände sig tillbaka till Liam och la sin blick på pojken igen, men när Liam såg hans emeraldgröna ögon på närmre håll såg de vänliga ut. Liam såg bara förvirrad ut.

          ”Det där måste ha verkat underligt, men jag ska förklara”, sa mannen. ”Du är en häxa, vilket betyder att du kan kontrollera magi. Jag är också en. Vi är här för att introducera dig för en..”, mannen tänkte en sekund ”förening kan man säga, som består av övernaturliga varelser, som du. Den kallas för Midnattsordern.”

Midnattsordern - Kapitel 3 - "Trollkarlen från Midnatt" - Del 2 av 3

Liams ångest blev bortsköljt av ilska och besvikelse. Han var arg på sig själv. Han undvek Teodor resten av dagen. Han kände att han hade svikit sin vän trots att Teodor inte visste att Liam planerade att rädda honom. För Teodor var det en vanlig dag, men Liam hade stått så högt och därför fallit längre.

          Under lunchrasten satte Liam sig på en bänk på skolgården i skuggan. Han ville inte att någon skulle se honom, han ville bara vara ifred. Det var absolut inget problem, ingen såg ju någonsin honom – han var ingen, och ingen brydde sig om honom. Visst skulle han få vara ifred.

Fast det var ju någon som kände till honom – P.G. Den sista människan Liam hade velat träffa nu kom upp till honom på skolgården. Det måste ha synts på Liam att har var helt och hållet tömd på självkänsla, och detta var något som P.G säkert kunde lukta sig till för det var det han livnärde sig på – andras olycka.

          ”Vad sitter du här helt själv för, rödtopp? Har du ingen hygien, ditt ansikte är fyllt med finnar. Hur känns det att ha så snea tänder att du har fått munnen stoppad full med metall?”, mobbarens ord surrade runt pojken och han kunde knappt urskilja det P.G babblade om nu från saker han hade hört förut som fortfarande ekade i huvudet.

          Liam satt där tom på självförtroende som en trasdocka, redo för P.G att använda som slagpåse. Liam kunde inte ta det här, inte idag, inte nu. Han hade gjort sig själv besviken och han var så arg. Han brydde sig inte om att P.G stod och retade honom men han hatade att han inte kunde ha räddat Teodor. Så som Tedoracles alltid stod på Liamuth sida. Hans lämmar kändes kyliga och hans hjärta slog snabbare. Hans ansikte blev rött av ilska.

Det nästa som skedde hände så fort att om han hade blinkat så kunde han ha missat det. Han for ilsket upp från hans sittplats och i ena sekunden sken Liams vy till i ett grönt ljus och i nästa satt mobbaren på marken ett par meter bort. Liam kände sig inte arg längre och P.G satt på rumpan med stora ögon. Han såg rädd ut. Han klev upp och sprang iväg nästan på samma gång och Liam stod bara kvar helt fundersam.
          Vad i hela friden hände? Ett grönt ljus hade kommit från Liam och knuffat omkull P.G. Pojken tittade ner på sina händer i förundran, men de såg ut som de alltid gjorde. Han tittade upp och märkte att alla elever på skolgården stirrade på honom.

Midnattsordern - Kapitel 3 - "Trollkarlen från Midnatt" - Del 1 av 3

Solen stod högt på himlen när skogsalven Tedoracles Falköga upptäckte en kista vid några ruiner från den gamla tiden. Häxmäster Liamuth såg på medan alven tömde fyndet på skatter.

          ”Ett par påsar guld och några ädelstenar, mäster”, sa Falköga.

          ”Bra, de stenarna kan vi sälja på marknaden när vi kommer tillbaka”, svarade Häxmästaren med sin dova röst.

          Dessa män hade varit på ett uppdrag för att dräpa jätten i norr, som de klarade nästan helt utan att avlida, och var nu på väg genom riket på nästa uppdrag. Nu skulle de ta sig öster ut till det stora berget Druk Naar där den slumrande draken Malvae väntade sitt öde. Kunde de dräpa den besten skulle de få erfarenhetsmagi så det räckte.

Alven och Häxmästaren hade gått ihop i ett förbund när de träffades. De skulle äventyra tillsammans och dela på skatterna. Tedoracles Falköga var bågmästare och kunde skjuta pilar längre än någon människa. Häxmästare Liamuth specialiserade i magi och trollformler. Han skulle ta sig nära fienden och använda sin magi medan Falköga höll sig på håll med sitt pilskytte. De var ett perfekt slaktarteam.

          Trollkarlen skådade över landskapet med vinden i det vågiga håret, när han kände någots närvaro. Hans alvvän började också känna sig orolig till mods. Några buskar prasslade till och ut hoppade två skelettvakter, ruinernas väktare. Falköga drog pilbågen över sitt huvud och drog en pil ur sitt koger medan häxmästaren fick sina händer att glöda med magi. De gick till anfall och just när-

          ”Pojkar”, blev de avbrutna. ”Teodor, din mamma är här för att hämta dig”, sa Liams mamma i dörröppningen till rummet.

          ”Vi var mitt i en duell, mamma”, klagade pojken när Teodor stängde ner sin laptop och gick ut ur rummet med ett enkelt 'hej då'.

          ”Ni måste vara lite mer sociala, ni prata ju inte knappt med varandra. Ni sitter ju bara vid varsinna datorer”, sa modern.

          ”Vi spelar ju med varandra på datorerna, mamma”, sa pojken lite irriterat.

          Liam och Teodor hade spelat sedan de kom hem från skolan och det var nu kväll. Kompisens mammas bil hördes rulla ut på vägen och försvinna. Han hade spelat Fable Warriors i fyra år nu, nästan varje dag. Han hade blivit vän med klasskompisen Teodor som var lika besatt av spelet och de började spela tillsammans. Liams mamma var orolig för att han inte hade några vänner och brukade tvinga honom att bjuda över Teodor, men det var knappast någon skillnad i var de befann sig när de spelade online i alla fall.

          Teodor var en bra kompis. Liam behövde inte känna att han var tvungen att prata hela tiden, de kunde sitta tysta i timmar och bara glädjas av varandras sällskap men Liam var inte helt lycklig. Han ville ju så klart ha fler vänner och vara omtyckt, men blev så lätt nervös runt folk. Han kunde säkert göra det bara han fick lite bättre självförtroende. Det var väl inget fel på honom, han var väl en sjysst kille. Han var bara rädd att ingen skulle gilla honom.

          Han klev upp från sin välkända skrivbordsstol och tittade sig i spegeln bredvid skrivbordet. Han kunde se hela sig och såg den bleka blyga killen hans isolering hade gjort honom.

          ”Du är Häxmästare Liamuth!” sa han peppande till sig själv. ”Du är stark och jättecool! Den enda som hindrar dig är dig själv! Var självsäker, ta upp mer plats! Det kommer att få Melanie att märka dig! P.G är ingen match, han är inte läskig. P.G ska inte trakassera dig eller Teodor. Nästa gång han gör det, säg till honom! Stå upp mot honom! Var inte feg...”

Nästa morgon gick Liam igenom skolans huvudingång och tittade ner längst korridoren. Teodor stod vid sitt skåp, men tittade inte in i det. Han var vänd åt andra hållet med P.G lutande över honom. P.G gick i en årskurs över vännerna och trodde han ägde skolan. Han brukade retas och vara elak mot de yngre eleverna och lärarna brydde sig inte om det. Liam och Teodor var inte ens så unga, de var sexton, men de var väl lätta offer att ge sig på.

          Liam tänkte starkt på det han sa till sig själv kvällen innan. Stå upp mot honom. Säg åt honom att sluta. Liam klampade på med arga och självsäkra steg. Han hörde P.Gs kacklande skratt och Teodors klagande kvidande. Liam stirrade på mobbaren och kom närmare och närmare. Hans nästan berusande säkerhet förvandlades snabbt till nervositet. Hans ben började kännas väldigt svaga och hans andetag blev ojämna. Hans ångest började bubbla fram och det kändes så lätt att bara fortsätta gå. Han kunde undvika att bli slagen på käften mitt under ett ångestanfall.

          Det kändes så lätt att bara låta benen fortsätta röra sig. Så det gjorde de. Han stannade inte och fortsatte bara gå. Han gick förbi vännen och mobbaren och lät det han gjorde fortsätta. Han lät sina ben fortsätta trots att det kändes som de knappt kunde hålla honom uppe. Han svettades och fick en klump i halsen. Han lät sin ångest och rädsla ta över från att göra något gott än en gång.