onsdag 4 januari 2012

100BC - 101 själar - Del 1 - En ny mor med osäkra tankar

 Lyssa vaknade upp i en gränd helt ovetande av hur hon hamnade där. Hon kom faktiskt inte ihåg något alls. Hennes minne var helt suddigt och tomt på samma gång.

Hon var i en storstad. Hur stor vet hon inte. Vilken stad det var och vilken relation hon hade till den visste hon inte heller.

Det kunde ju vara en helt främmande stad i ett helt annat land än där hon kom ifrån, och hon inte förstår folkets språk. 


När hon gick för att se sig omkring såg hon en man. De kanske kände varandra. Kanske inte. Hon log lite löjligt mot honom. Han brydde sig inte och hon drog slutsatsen att hon inte kände honom. Tänk om hon skulle träffa någon som kände henne men hon inte visste det. Det skulle bli konstigt. Hon bestämde sig för att tänka sig för hur hon beter sig runt folk tills att hennes minne kommer tillbaka. För visst gör det det?


Mannen kom ut ur en byggnad som Lyssa även ser fler komma ut från. Det verkade vara en bar. Ett bra ställe för en som inte vet var hon ska gå.


Lyssa kände hungern komma. En skylt utanför haket visade att hon kunde få den att dra sig tillbaka.


Hon beställde lite mat och satte sig för att titta på folk. Hon förstog språket de talade runt omkring henne vilket gjorde henne lättad.
En man kom fram och pratade med henne. Lyssa var inte säker på om de kände varandra, men eftersom han började prata med henne så kanske de gör det...
"Jo, jag såg dig och..."
"HEEJ!" avbryter Lyssa glatt och vardagligt.



"Känner jag dig..?" frågade mannen tvivelaktigt. Lyssa tvekade en stund.
"Jag vet inte... Gör du?", frågade hon.


Ett tak..? Var tog kvällen vägen?


Lyssa vaknade upp i en lägenhet som hon inte kände igen.


Den var stökig kryllade av klotter på väggarna. Hon kände inte igen sig alls. Vart kunde hon ha hamnat?


Hon la märke till sin förtvivlan att det låg någon mer i sängen. Killen från gårdagen. Det kunde nog vara hans lägenhet..


Hon klev upp och begav sig mot toaletten. Hon tittade runt i rummet och blev lite obekväm med de något hemska bilderna på väggen och resten av det nästan vandaliserade rummet. 

Det låg en tandborste på handfatet och hon använde den utan att bry sig om något. Hon hoppades bara på att den kunde tvätta bort den elaka känslan i hennes kropp. I spegeln såg hon personen som tydligen skulle vara Lyssa Vixen.
Hon hade aldrig sett henne förut.


När hon klätt på sig och vandrade ut i rummet igen var mannen borta.


Om det inte är hans lägenhet, vems är det då?, tänkte Lyssa.

Hon gick ner till porttelefonen för att läsa av namnen som står uppradade.
... "Barrington Webb"... "Rosa Phingrar"... och... som hon trodde.. "Lyssa Vixen". Om det nu var hennes namn så tillhörde lägenheten henne.

Det var trevligt att hon just upptäckt att hon hade en lägenhet. Det betydde i alla fall att hon inte behövde bo på gatan för att hon inte visste var hon bodde, men en rädsla fyllde henne ändå. Var det hon som hade klottrat ner väggarna?


Innan hon gav sig ut för att leta efter sin identitet så letade hon först i kylskåpet för något att äta.

Hon bestämde sig för att laga makaroner och ost och följde receptet på kartongen. Allt i hennes huvud har försvunnit så att laga mat var kanske inte det hon vill göra just nu...

...Och så klart blev måltiden en katastrof.

En skål med hemskt lagade makaroner, en tallrik med vem-vet-hur-gamla rester och en bakfylla gör inte en tjej kry.


 På väg ut från lägenheten så var Lyssa tvungen att stanna upp och kasta upp lunchen. Vilken var anledningen till att trycka i sig den hemska skålen om man ändå bara måste spy upp den igen..?

 Lyssa ringde på hos en granne i hopp om att få veta mer om sig själv. Om hon var högljudd eller stökade ner på gården skulle vara lyckad information. En kvinna i en rosa zebramönstrad klänning kom ut. "Eh.. Jo, jag bor här i huset och... eh..." började Lyssa.
"Jasså? Jag har aldrig sett dig här förut. Jag vet, du har nyss flyttat hit, eller hur? Du kan inte tro att du bara kan smyga dig hit utan att ha en inflyttningsfest!" sa grannen glatt. Grannen som hon fick reda på hette Rosa verkade vara en livlig och festlig människa.
Lyssa mindes ju stort sett ingenting men hon tyckte att om hon hade bott i den där lägenheten länge så borde hon ändå komma ihåg något som binde henne till den, men det ända hon känner är att hon inte hör hemma i den lägenheten. Hon kunde just ha flyttat in. Det lät rätt för Lyssa och grannarna kände henne inte. Så måste det vara. Lyssa spelade med. "Ja, jag bor i lägenheten längst upp, längst bort.."
"Åh, vad skönt att den gamla ragatan äntligen har flyttat ut. Hon gav mig världens gåshud, liksom. Alla ba shit hon ba.." började Rosa berätta.
"Vänta, vem?" avbryte Lyssa.
"Hehe, det kanske du inte vill höra som bor där nu, men det bodde en galen häxa i den lägenheten, sägs det. Ingen hade sett henne på ett tag så vi antog att hon äntligen stuckit här ifrån. Fattaru?" svarade grannen.


"Hon var alltid instängd i den lägenheten. Det sägs att hon bara kom ut på natten och jagade och dödade folk, som en räv, brukar de säga." fortsatte Rosa. Hon gjorde till sig och berättade dramatiskt men det var tydligt att det var rykten som gick. Skulle man fråga någon annan så skulle berättelsen låta annorlunda. Men visst kunde det vara sant. Det verkar logiskt. Någon gammal galning bodde i Lyssas lägenhet innan henne, det var den personen som hade skrivit underliga saker på väggarna, det var stökigt för att hon nyss flyttat in och klottret på väggarna var kvar för att hon inte har hunnit tapetsera över det.

"Jag ska sluta skrämma upp dig nu. Jag vill ju inte att du ska flytta ut", skrattade grannen, som om man skulle tro på att det inte var helt överdrivet. "Det var trevligt att träffa dig. Men hörru, jag ska på en fest ikväll, vill du följa med? Det blir inget speciellt, bara några vänner som träffas, de blir nog glada om jag tar med mig en extra". Lyssa såg detta som ett bra tillfälle att träffa lite folk härifrån. Hon var ju trots allt nyinflyttad.


 Den lite mer upplysta Lyssa gick tillbaka till sitt hem och hittade lite kläder som hon kunde ha på sig när hon skulle ut senare ikväll. Medan hon väntade på att tiden skulle gå så tog hon och städade lite.

 Hon tittade på den halvmålade canvasduken, tog upp en pensel och bestämde sig för att måla klart den.

För att hon var rädd för att vara överklädd så bytte hon om till sina vanliga kläder innan hon åkte på festen.
När hon väl kom på festen märkte hon att hon var nervös. Ingen där visste vem hon var (eller så gjorde de det, det skulle inte hon veta) inte ens hon själv gjorde det.

 Hon hälsade på värden och gästerna fort, och ingen av dem kände igen henne. Hon kände sig ovanligt blyg och smög in genom en dörr när ingen såg. Hon hamnade i ett sovrum där hennes blick drogs till en fin sänglampa. Tankar rusade genom hennes huvud. Skulle de sakna den om hon tog med sig den? Nej, så kunde hon inte göra, det är stöld. Men de stod bättre till än henne. Hon förtjänar den mer.

 Det var väl inte så svårt?


 Och när man väl har börjat...
Bara en liten stol..

Vilken fin... och dyr... spis de har..


De märker säkert ingen skillnad..

Lyssa hittade alla andra gäster lyssnande på en av dem, som spelade piano. Just nu ville hon bara vara en snäll gäst som kunde smälta in i bakgrunden och gjorde som alla andra.

Festen tog slut och alla gick hem till sitt. Lyssa var glad att få gå hem, och det var faktiskt även värden..
Innan hon gick och lade sig så tog hon sig en titt i spegeln. Hon såg annorlunda ut. Inte för att hon visste helt hur hon såg ut, men något viktigt höll på att hända...

...Något hon fruktade.

Och det hände fort. Redan nästa dag var magen mycket större. Lyssa kom ihåg den konstiga drömmen hon hade. "Denna värld är annorlunda" hade den underliga skepnaden sagt. Visst var den det.
Ett liv höll på att växa inom henne. Lyssa var inte alls redo att ta hand om ett barn. Hon hade inte mycket pengar och en liten lägenhet. Hon minns knappt pappan, hon minns ju ingenting! Hennes liv var redan i botten, hur skulle hon då kunna ta hand om ett barn??

Lyssa kände sig hemma med sitt stafli och spenderade mycket tid hos det för att få tankarna åt andra håll.

Sedan kom stunden hon fruktade mest av allt.
Medan solen gick upp så gick vattnet och kramperna började komma.

Utan några som helst förkunskaper om detta så skyndade hon sig till sjukhuset för bästa möjliga förlossning.

Ut kom hon med en liten pojke som hon bestämde sig kunde heta Adrian.

Paniken slog till när de kom hem. Lyssa visste inget om att uppfostra barn, och hon hade alldeles för mycket att tänka på som det var med sin minnesförlust. Hon hade inte nog med pengar eller kunskaper att kunna ha ett barn. Men den värsta tanken var att den här lilla pojken skulle behöva växa upp med en ensam mamma som inte vet någonting om någonting. Han skulle inte få en riktig uppväxt.

Men när Lyssa matade sin son och såg honom vara nöjd lyftes hennes humör. Hon kunde göra det här. Hon skulle inte bara leva sitt liv för sig själv längre. Nu hade hon en son som skulle bli som en del av henne.
Orginala inlägget från 4 jan 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar