Midnattsordern - Kapitel 1 - "Nattens Hemlighet" - Del 2 av 5

   

 ”Den här var enkel. Hon kan inte fly någonstans”, sa en av de två männen i rummet. Astrid blev skräckslagen. Vad gjorde de här? Hur kom de in? En kall bris fläktade mot hennes hud men hon var inte säker på om den var riktig eller om hon bara inbillade sig men den gamla källardörren ovanför trappan stod på glänt.

Den ena mannen tog Astrid om midjan och lyfte upp henne över axeln och började bära henne upp för den kala trappan. I hennes tankar skrek hon och sprattlade hejdlöst men hennes muskler ville inte lyda. Hennes kropp var slapp efter nattens upptåg och hon fick långsamt tillbaka krafterna att styra den.

De kom upp i vardagsrummet och mannen som bar på flickan lät hennes lilla kropp glida ner från hans axel, och hon släpptes ned på golvet i en duns. Luften slogs ut ur bröstkorgen och lämnade bara efter sig smärta och panik.

Mannen som bar henne försvann ut genom ytterdörren medan den andra band fast hennes handleder och anklar. Hon försökte röra sig så gott som det gick, och hennes röst svek henne fortfarande och det enda som kom ut var ett hest kvidande. Mannen som burit upp henne kom in igen bärande på en säck. De verkade göra i ordning en kidnappning.

Vad var det som pågick? Astrid blev panikslagen. Hon var tvungen att göra något men fick inte kroppen att lyda helt. Hon stängde sina ögon och hoppades på att någon kunde rädda henne. I den stunden rusade fler människor in i huset. Fler fiender? Då kom äntligen Astrids röst tillbaka och hon gav ifrån sig ett hjälplöst skrik som skar genom rummets tjocka spänning som en kniv. Men det behövdes inte för just då upptäckte hon att de som kommit var på hennes sida. De hade kommit för att rädda henne.

Ledaren av gruppen som just anlänt var en lång man med blont hår uppsatt i en hästsvans och emeraldgröna ögon. Han hade två hantlangare som Astrid inte kunde se så bra från hennes plats på golvet.

      ”Vad tror ni att ni gör här, blödingar?” sa en av kidnapparna till trion som Astrid aldrig sett förut i sitt liv. Hon kunde inte förstå varför de kom för att rädda henne, inte för att hon klagade.

      ”Ni kan inte bara kidnappa övernaturliga sådär!” ropade ledaren tillbaka.

      ”Försök att stoppa oss!” sa kidnapparen lömskt, vilket var ett misstag. Den blonda mannen började vifta med en pinne han höll i handen och fick luften omkring den att skina. Han sköt iväg en kraftfull blixt från pinnens spets samtidigt som anhängarna attackerade männen. 

 Ett slagsmål bröts ut under tiden som Astrid började få känslan tillbaka i musklerna. Det var inte som ett vanligt slagsmål som utförs med knogar och sparkar, de märkliga männen bet varandra och revs som det verkade. Astrid avbröts i sin bevakning av att en av de onda männen blev knuffad åt hennes håll och hon var tvungen att rulla åt sidan.

Mannen landade med en duns där hon legat en sekund tidigare. Astrid ålade sig som en larv över golvet till säkerhet och gömde ansiktet mot trägolvet.

Hon hörde morrande, slag och svischade från den konstiga pinnen bakom sig men helt plötsligt blev det helt tyst. Slagsmålet hade av någon okänd anledning bara avbrutits. Tystnaden bröts av en nyckelknippa som landade på golvet. Astrid vände på kroppen och slängde blicken mot ljudkällan. På golvet låg ett par nycklar som satt fast i varandra med en rosa liten nyckelring. Hon tittade upp och såg sin mamma.