Midnattsordern - Kapitel 2 - "Två skinande klot av död" - Del 2 av 2

Beas steg ledde henne till kyrkogården i utkanten av staden. Här var det alltid lugnt och tyst och det fanns ingenting som flickan störde sig på. Där fanns bara hon och dödens tysthet och sorgens skönhet. Gruset knastrade stilla under hennes fötter som skymtades under det lätta täcke av dimma som mystiskt låg över hela kyrkogården.

Hon gick på gången genom parken, förbi de vänner som låg långt där under. En grav var speciell. Det var en stor gravsten som stod nära ingången till parken, som hon gick förbi varje gång hon var där. Den hade en legend fastnålad på sig. Det sas att graven var tom – att det bara stod en gravsten men att det inte fanns någon nergrävd. Det hade gjort det dock, för att för runt hundra år sedan hade en man begravts där – det sas att han inte var mänsklig, utan höll på med magi eller var en vampyr eller något, men hade dödats och begravts på fel sätt. Så morgonen efter fann man graven uppgrävd och kistan tom. Utredare konstaterade att kistan måste ha öppnats inifrån och att jorden på något sätt inte hade grävts upp av någon på ytan – som om mannen som låg begravd hade med övernaturlig styrka själv tagit sig upp från sin sista viloplats. Kyrkan och stadens fullmäktige sopade det under mattan och skyllde på gravplundrare.

När hon hade gått igenom kyrkogården satte flickan sig på en parkbänk där hon hade god uppsyn på hela parken. Ryggsäcken hängde hon av sig och satte på marken bredvid bänken men tog först ut en bok ur den. Hennes vänstra fingrar strök ovansidan av boken tills de stötte i bokmärket som vägledde henne till sidan hon var på i berättelsen och hon började läsa. Det är en av hennes favoriter, en skräckroman från 1800-talet om ett missförstått monster. Tänk om verkliga livet var lika spännande.

Beas läsande avbröts av ett ljud. En gren som knäcktes. Hon såg sig omkring men var säker på att hon var ensam. Hon var van vid att vara ensam, och att vara det på kyrkogården, men nu kände hon sig en smula illa till mods. Var det något i luften? Det var lite kyligt men det störde henne inte.
          Två skinande klot av död. Varför lät hon sig själv tänka mer på det? Hennes blick vandrade på de olika gravstenarna framför henne och tänkte på något hennes mormor hade sagt.
          Hon sa att när människor dör kan deras själar bli kvar på jorden som andar, istället för att resa vidare till var döden nu tar dem. Men man kan inte se andarna, förutom att man ibland kan det. Anden skulle då se ut som ett litet skinande klot.
          Bea tittade upp. Himlens färg började skifta i skymning. Ovanför henne vakade en lyktstolpe som grenade sig i toppen och hade två lyktor. Om hon tänkte för mycket på spådamens profetia skulle hon nog till slut tro att den passade in på något i hennes liv. Ovanför henne sken två glödlampor på en kyrkogård. Det kunde passa in. Två skinande klot av död. Skulle hon gå hit varje dag så skulle säkert något livsomvändande också ske samma dag. Av slumpen. Det är så spådomar fungerar. Man kan passa in dem på helt slumpvisa händelser. Så man skulle kunna ljuga ihop vilken profetia som helst och människor skulle ända tro att den slagit in. Hon sänkte huvudet och lyfte boken som vilade i hennes knä, och fortsatte läsa.

Hennes läsande blev avbrutet än en gång. När hon tittade upp från boken igen var det mörkt runt omkring henne. Den grenade gatulyktan gav henne gott läsljus även efter nattens inbrott. Flickan var så inne i boken att hon inte hade märkt hur kallt det hade blivit eller hur hungrig hon var. Det var definitivt dags att gå hem. Det var inte första gången detta hade skett, men hon visste att hon inte borde vara ute så här sent.

          Det var inte som om hennes föräldrar brydde sig.

          Hon lyfte upp ryggsäcken och satte den i sitt knä medan hon stoppade ner skräckromanen. Hon stängde väskan och slängde den över axeln när hon klev upp. Hon började följa gången som ledde till utgången när hon märkte något konstigt.

          Hon stannade och stirrade på vad som såg ut som en krokig människa som stod en bit framför henne. När hennes ögon började vänja sig vid mörkret kunde hon bekräfta att det verkligen stod någon där. Och hon såg också att figuren stod böjd vid den mytomspunna gravstenen. Den stod bara där, så krokig och krum. Var det ens en människa? Hon var tvungen att gå förbi figuren för att lämna parken så hon tog ett par steg framåt. Men hon ångrade det snabbt och stannade, för varelsen svängde på överkroppen och Bea kunde se två skinande klot stirra rakt på henne.

Tiden frös när de tittade på varandra. Hon hörde en gren brytas någonstans, figuren vred huvudet omänskligt snabbt mot ljudkällan och slängde tillbaka det lika snabbt. Hon hörde springande fotsteg långt borta i det nattdaggiga gräset. Allt hon såg efter det var att varelsen slängde sig emot henne, öppnade munnen och visade ett gap full av sylvassa tänder. Sedan blev allt dimmigt. Händer ryckte och drog i henne och hon somnade in.

-

Flickan stönade tyst och vaknade sakta upp. Leandro satt vid sängkanten medan Midnattsorderns egna sjuksyster kollade puls och andra värden. Häxan frågade lugnt vad hon hette och vad hon mindes.

          ”Jag är Beatrice Serafin och det sista jag minns är två skinande klot av – är jag död?”

          ”Du är inte död, men lite tilltufsad”, svarade Leandro med ett litet leende. Hon verkade lugn och inte så orolig. ”Det var tur att du gick till vår sierska igår, för hon kunde se att du skulle bli attackerad. Vi visste också att den där vampyren skulle befinna sig på kyrkogården inatt eftersom det var hans dödsdag. Så vi kunde addera de faktorerna och hoppas att du skulle befinna dig där.” Leandro fick en dystrare blick och suckade.”Dock var vi tyvärr för sena.” Flickan tittade tyst på honom med samma ointresserade ansiktsuttryck hon alltid verkade ha.

          ”Va?” var allt hon sa och Leandro visste att hon inte skulle förstå något av det han sa. Han suckade igen och fortsatte.

”Det kanske är svårt att begripa det jag kommer att förtälja, men du blev biten av en vampyr igår kväll,och har förvandlas till en själv.” Han tog en paus. "Du är en vampyr", la han till för att förtydliga.

Han tittade vakande på flickan. Han hade berättat sådan här information till andra förr. Han förväntade sig alltid en reaktion innehållande orden 'Tror du jag är knäpp?' eller 'Är du helt knäpp?' Han väntade på att möta skepsis eller vad som helst. Beatrice svarade simpelt med:

”Coolt.”

~Slut på kapitel 2~

CCMC - Familjen Nereid - Gen. 0 - Del 9

Välkommen tillbaka till min egen utmaning Crazy Challenge Mashup Challenge! Den går ut på att man ska ta sig igenom tio generationer med tio barn i varje, som en 100 baby challenge-legacy, där varje generation representerar en färg, som en rainbowacy och arvingen väljs ut baserat på hens gener som i en perfect genetics challenge. Något ofärdiga och otydliga regler finns här.

När vi lämnade familjen Nereid var Maira och Rang på semester i Egypten och gifte sig där. Nu ska vi se vad som har hänt sedan dess.

Vintern kom till Isla Paradiso.

Jag vet inte var denna stad ligger på kartan men var säker på att den låg på varmare breddgrader.

Jag har laddat ner en ny ljussättningsmod. Den gör spelet väldigt fint.

En suddig brevbärare kom och lämnade post.

Maira tryckte in en tallrik med sallad i armhålan och födde en alien!

Och här kommer en ny facehugger!

Sedan tog Maira och Rang och ringde varandra. De kan väl inte vara utan varandra en enda sekund nu när de är gifta.

Nej Maira, nu är du på land. Inte dyka här.

En till suddig NPC. Den här gången en reparatör.

Men visst är han vacker?

Får jag introducera herr Snögubbe.

"Gnägg"

Jag har dåliga nyheter bruttan. Du har missat sommaren.

"Är det verkligen en riktig utomjording där inne?"
"Jajamän"
När exakt blev jorden infekterad av aliens?

"Du är ful och har stenar som ögon"
Det finns ingen anledning att förolämpa herr Snögubbe, Maira.

Herr Snögubbes närvarande blev kortlivat.

 Och här ser vi ...jag har glömt hans namn...  Neso ha ett snöbollskrig ensam.

 Hallå. Nu verkar magen skola spräckas öppen igen.

 "Åh nej hur ska vi göra det här??"
"Jag vet jag får panik! Stegen är ju helt dammig!"

"Så nu är den dammad. Jag tar och lagar lite mat är du hungrig, Cymo?"
"Nja, jag går och leker lite grann"

Maira födde två aliens misstänksamt lika vanliga bebisar. Den första fick nereidnamnet Iaira.

Och den andra Eudora. Nej vänta det är nog tvärt om. Ja ja, jag tror jag minns namnen rätt och någon av dem har något namn... Och den andra har det andra... Hmm okej hej då. Vi ses i nästa del av CCMC - Familjen Nereid!

Midnattsordern - Kapitel 2 - "Två Skinande Klot Av Död" - Del 1 av 2

Skolan hade tagit slut och Bea var på väg hem. Solen sken och fåglarna kvittrade. Visst var det avskyvärt. Samma sol, samma fåglar. Alltid likadant varje dag. Bea tog samma steg som hon gjorde den förra eftermiddagen och som den innan det. Glassbilen som var täckt i de mest motbjudande färgerna stod parkerad vid vägkanten. Hon hade aldrig sett några barn köpa glass ifrån den så hon förstod inte varför den ens var där. Vad var meningen. Hon gick under samma trädgrenar som alltid, förbi samma byggnader. Livet blev aldrig mer intressant än så.

          En husvagn var parkerad i en glänta bredvid vägen framför henne. Den hade varit belägrad där i några veckor. Tydligen var det ett måste att täcka fordon i hemska färger för som glassbilen var även den här täckt i alla möjliga skrälliga färger. Bea tyckte färgerna nästan brände hennes mörka blick. Det skulle finnas en spådam i den vagnen. Det lät ju intressant att få sin framtid spådd, tyckte Bea, men å andra sidan visste hon exakt vad som väntade sig i hennes framtid. Samma sol, samma fåglar. Samma förhatliga färger och trista liv.

Hon tittade ner på sina fötter som alltid följde samma väg. Varför vara rädd för att göra något nytt när du bara klagar om att allt är likadant, tänkte flickan. Hon såg på sina fötter när de stannade på trottoaren. Hon lyfte blicken och lät ögonen inspektera den färgglada vagnen. Hon bestämde sig för att bryta vanorna och traska över dit. Inte nödvändigtvis för att få veta någon om imorgon, utan för att göra något intressant idag.

Hon öppnade dörren och möttes direkt av ett vitt skynke. Hennes fingrar smekte tyget då hon letade efter en öppning. Hennes fingrar slank igenom sprickan mellan de två skynkena och hon klev igenom.

Rummet hon kom in i var litet men innehöll allt mellan himmel och jord. Det var otroligt att så många saker kunde klämmas in i ett sådant litet rum. Där inne fanns bokhyllor och bord täckta av böcker och andra underliga föremål, plantor, flaskor och burkar samt en fågelbur med en exotisk fågel som visslade välkomnande. Allt var också täckt i alla möjliga mönster och färger. Det var trångt och kvavt. Bea hörde oväsen komma från bakom ett draperi på andra sidan av det mörka rummet.

Spådamen kom snart ut från det gömda rummet och rotade hektiskt runt bland alla böcker och papper och stökade ner ännu mer, trots att det verkade omöjligt, och tog ingen notis om flickan. Hon mumlade och lyfte på de mest märkliga föremål. Hon la till slut märke till Bea, men verkade för stressad för att ha en session med henne.

          ”Åh, jag ser kärlek och lycka i din framtid men... håll dig undan från... vitlök”, sa tanten snabbt utan att ens titta på Bea. Spådamen var tydligt för upptagen för en kund just nu och det förstod Bea. Så klart att det inte skulle bli mer spännande än så här. Vad trodde jag?, tänkte flickan besviket.

Bea skulle precis gå när tanten stannade upp i letandet på vaddetnuvar. Bea tittade undrande på tanten. Hon var, tillsammans med den här vagnen, bland det konstigaste Bea sett. Damen vände sig om, rynkade ögonbrynen och mötte Beas blick. Hon stirrade en stund ner på flickan som bara mötte blicken förvånat. ”Det finns något viktigt”, mumlade tanten allvarligt. Bea började känna sig obekväm och ville gärna gå när damens seriösa ansikte sken upp med ett påtvingat leende. ”Se vilken ung dam som har hälsat på mig! Du vill få en spådom eller hur? Slå dig ner!”, sa spådamen som om Bea just klivit in, och inte redan fått någon halvdan spådom.

Damen satte sig ner vi ett bord som stod mitt i rummet och var täckt av en skär duk och mitt på bordet stod en spåkula. Bea satte sig förundrad på den motsatta stolen. Nu blev damens ansikte allvarligt igen. Hon lyfte sina händer och höll de runt kulan på bordet. Kulan började lysa i ett lila sken och Bea undrade tyst hur det gick till. Bea betraktade sedan stilla tantens sammanbitna ansikte som nästa sekund skulle förvridas i chock. Nu tittade damen på glassvären med vidöppna ögon och mun. Hon såg rädd ut och yttrade orden:”Jag ser ett liv av död. När du ser två skinande klot av död kommer ditt liv att vändas om!” Kulan slocknade och spådamen stirrade på Bea en sekund.

Tanten skyndade sig snabbt upp från sätet, vände sig om och försvann bakom skynket där bak. ”Jag måste ringa ett samtal”, hörde Bea samt samma oväsen av letande som hon hörde när hon kom in.

Bea visste inte hur hon skulle bearbeta detta. Istället för att bli orolig och rädd för vad spådamen verkade ha sett, satt hon istället där som ett fån. Hon visste inte vad hon skulle göra, hur hon skulle reagera. Det var som att hennes hädelselösa liv hade slipat ner hennes känslor, så när det faktiskt hände någonting visste hon inte hur hon skulle känna. Det kunde ju i och för sig också varit inget särskilt som damen såg i Beas framtid. Skulle inte sådant här ändå vara lurendrejeri? Det var falskt. Damen var bara en vanlig dam. Underlig, men inte synsk. Medan damen inte syntes till klev Bea upp från stolen, hängde ryggsäcken över axeln och gick ut.

Midnattsordern - Kapitel 1 - "Nattens Hemlighet" - Del 5 av 5

Gruset knarrade under sulorna när Astrid gick på trottoaren på väg hem igen. Hon borde vara på skolan men hade istället spenderat dagen på något konstigt ställe med ett gäng knäppisar. En likadan knäppis som hon själv. Hon nästan skuttade hem, så glad var hon. Varför förstod hon knappt men det var som att hon hittat en speciell plats som hon verkligen tillhörde. Den värsta delen av henne hade blivit en gåva i det nya sällskapet. Hennes nya liv hade precis börjat.

Väl hemma mötte hon sin mamma som satt och väntade oroligt i köket. Astrid stannade och stod stilla på köksgolvet och visste inte vad hon skulle säga. Men hennes mamma bara klev upp, gick fram till sin dotter och kramade henne. Astrid kramades tillbaka men visste inte riktigt vad det var för slags kram. Var det lättnad? Eller sorg? Hon brydde sig inte. Hon kände sig bra, behörig. Det räckte. Mamman tittade på sitt armbandsur över dotterns nacke.

          ”Du ska ju vara i skolan nu!” upptäckte mamman. De skyndade sig till bilen och åkte iväg.

Astrid sprang in på skolan för att märka att det var lunch, så hon var inte tvungen att skynda sig till någon lektion. Hon stannade framför ingången och spanade ner mot sitt skåp, där Chelsea stod vid sitt eget. Även längre ner i den mintgröna korridoren stod Brydon, killen som Astrid var väldigt förtjust i. Hon stod inte stilla länge utan började röra på påkarna i rask takt. Hon ven snabbt ner för korridoren.

”Där är du ju! Var har du varit, din skolkare?” skrattade Chelsea men glädjen övergick snart till förvåning när vännen bara gick förbi. Astrid gick fram till killen och bjöd ut honom. Så snabbt att hon knappt märkte det själv. Han svarade blygt ja och log. Astrid skuttade fram till vännen som såg överlyckligt mot henne. ”Glad nu?” fnittrade Astrid.

          ”Vad har flugit i dig, då?” frågade Chelsea glatt.

          ”Man kan väl säga att jag har funnit min plats här i världen”, log Astrid tillbaka och skuttade vidare ner i korridoren som bubblade av lycka och förväntning. Vännen tittade förundrat mot flickan men skyndade snart efter hon med.

~Slut på kapitel 1~

CCMC - Familjen Nereid - Gen. 0 - Del 8

Välkommen tillbaka till min egen utmaning Crazy Challenge Mashup Challenge! Den går ut på att man ska ta sig igenom tio generationer med tio barn i varje, som en 100 baby challenge-legacy, där varje generation representerar en färg, som en rainbowacy och arvingen väljs ut baserat på hens gener som i en perfect genetics challenge. Något ofärdiga och otydliga regler finns här.

När vi lämnade familjen Nereid adopterades en unge och nu är vi tillbaka och vi beger oss till Egypten!

 En taxi tog paret till Egypten. Hela vägen. De åkte taxi till Egypten. De konstar ju inget, så.

Inte direkt det lyxigaste hotellet i landet

Rang begav sig till en pyramid.

Inte så långt senare dök den här snyggingen upp.

Men förblindad av bandagen för ögonen, är det inte lätt att gå åt rätt håll.

"Jag vill bara bli älskad!"

Så mumien och Rang hade lite privattid tillsammans.

Du kan åtminstone stanna och kela.

Här ser vi en lokal egyptier som av någon anledning är spritt språngande naken. Ja, det är genant.

Jag ville ta en fin, romantisk bild på paret när Rang gick upp för trappan mot sin käraste men han var tvungen att snubbla precist.

Ni kanske minns att Maira hade en möhippa för två delar sedan? Det gjorde inte jag, tydligen. När jag kom tillbaka till spelet efter det, det vill säga. Men de gifter sig nu, bättre sent än aldrig.

Da da ta da da da ta da. Det där är bröllopsmarschen. Det är svårt att förmedla med bara text...

Aaaw

Det spelar ingen roll hur mycket du ångrar ditt giftemål, nu är du fast mwaha

Oj vad pinsamt, de har samma kläder som dig, fröken utforskare närmast kameran. Är det det egyptiska höstmodet?

Jag vet inte mycket om fysik eller så, men tält kan tydligen sväva av sig själv här

Det var ett skämt, jag kommer säkert att plugga fysik på universitet så småningom mehehehehe

Jag ville se hur det såg ut innanför tältet, och det såg ut så här.

Kan du röra på dig, du skapar en kö.

Hur metal är det inte med underjordiska fjärilar som flyger i ständig svärta?

Nästa dag fick Maira följa med och hjälpa till med gravutforskandet.

"AAH! Jag har pengar i fickan! Bränn ihjäl mig men inte mina pengar!"

Hur kan man inte älska sims?

Tur att den nygifta frugan kunde svalka baken i en bassäng gjord av lava??

En till gogris.

"Blärgh, jag är en mumie- åh vad fint de har dekorerat här! alla mina gamla fina saker"

Jag undrar om den förra mumien vet om att Rang kramar andra mumier.

För jag vill ju inte att den förra mumien ska bli ledsen.

"Jag kom så fort jag kunde! Jag hörde att du var i far- åh, vad fint de har dekorerat här."

Tycker du inte att det är lite pinsamt att du är den ända som inte bär höstkollektionen, Maira?

När resan var över hade ju barnen varit hemma helt själva i tre dagar! Neso höll på att svälta ihjäl för barn kan ju inte laga mat.

Cymo hade tagit över världsherraväldet.

Och kallade på andrar. Huset hade fallit i anarki och det var kaos.

Eller så var det precis som när föräldrarna lämnade huset..