lördag 2 november 2013

Midnattsordern - Kapitel 1 "Nattens Hemlighet" - Del 3 av 5

Modern bara stirrade på de okända och något onaturliga männen som brutit sig in i hennes hus. En tystnad la sig över rummet som ett kvävande täcke.
      ”Människa!” skrek kidnapparen som inte än sagt något. De två hemska männen rusade mot dörröppningen där de knuffade omkull mamman med en onaturlig stark kraft så hon slogs mot byron på andra sidan av hallen och satte sig på golvet. Männen sprang ut på gatan, den ena verkade springa på alla fyra, men det var svårt att se. Hade de flytt av rädsla eller av någon annan anledning?

      ”Ta med flickan ut till bilen”, befallde den grönögda mannen sina anhängare och gick själv fram till Astrids mamma.
      ”Astrid, är hon..?” hörde Astrid sin mor säga medan en av räddarna knöt upp snörena runt flickans hand- och fotleder. Mannen nickade diskret och hjälpte kvinnan på fötterna.
      ”Du borde ta dig ner till sjukhuset, du blev lite tilltufsad där. Vi tar hand om Astrid”, sa mannen medan dottern var på väg ut till en bil som stod dåligt parkerad på trottoaren, ledd av anhängarna.
Astrid förstod ingenting. Vilka var de här människorna? Vad menade hennes mor som mannen nickade åt? Visste hon något som Astrid inte gjorde? Och hade mannen nämnt Astrid vid namn? Hur kunde han veta om hennes namn?

      Resan i bilen tog dem till en stor tegelbyggnad. Hon kände sig nervös och orolig men litade på människorna, hennes mamma hade trots allt gått med på att få Astrid förd hit. Hon leddes in i huset av de två räddarna i nöden som hon nu kunde se var en svarthårig blek man och den andra en brunhårig kvinna. Den blonda mannen kom bakom dem.

      När hon klev över tröskeln var det som hon klivit in i en helt annan värld.Det var ganska mörkt där inne och rummet de kom in i var ett stort vardagsrum inrett med gamla möbler. Det kryllade också av människor. Men det var inte det konstigaste. Folket där inne verkade så annorlunda. Och det fick Astrid bevis på då en tant flög förbi i hög fart på en kvast. Astrid skrek till av chocken och hjälparna som lett henne in skrattade.

     ”Välkommen till Midnattsordern”, sa den långa mannen som klivit fram bredvid henne.

måndag 28 oktober 2013

101 Själar - Del 14 - Barn som flyttar ut och vuxna barn med barn



När våren kom tog Lyssa tag i att dekorera om bakgården. Innan var den fylld av containrar och skrot dränkt av överbevuxet gräs.


Blommor och buskar planterades och en gunga samt leksaker för barnen sattes upp.

Medan de yngre barnen invigde trädgården spenderade både Iris och hennes mor dagen med att måla, mitt emot varandra på övervåningen.


Tvillingarna Lars och Keighla tävlade om vem som kunde komma först i mål i ett race mellan rymdraketen och den rosa ponnyn.

Den varglika Jamie rotade runt i rabatten efter smaskiga insekter.


Även den lilla katten Katt hade insekter på sina sömniga tankar.


Till slut tröttnade dock barnen och drog sig tillbaka till vad tv-spelen kunde erbjuda.


Hur speciell är världen utanför nu för tiden när videospel finns för att locka de unga hjärnorna?


Nästa dag väntade kärlekens dag, som familjen spenderade på vårfestivalen i parken.


Nestor spenderade dagen med att leta efter ägg som någon riktig konstig fågel måste ha lagt. Fast var det inte en hare som la dit äggen? Det kanske var därför äggen såg så konstiga ut, de var äkta harägg?


Lyssa hade levt detta underliga liv sedan hon vaknade upp utan några tidigare minnen. Sedan dess hade hon bara varit tvungen att köra på och försöka leva ett sådant normalt liv hon bara kunde. Men många saker hade minnet inte gett tillbaka till henne, som var de färgglada äggen kom ifrån som hennes son frågade om.


Innan hon knappt lagt märke till att hon var gravid var det dags att få ett till barn i sin samling.


En son föddes och döptes till Oliver. Modern tyckte att det var ytterst trevligt med ett enda barn efter alla tvillingar och trillingar hon hade fött på senaste tiden.

 Lyssa skulle till att laga den trasiga diskmaskinen, men hon glömde att tänka på vattnet som läkte från den som inte passade bra till att mixtra med elektriciteten. Hon fick en chock och en eldsvåda bröts ut. Hon var snabb med brandsläckaren så situationen togs lugnt under kontroll.

De flesta olyckor sker ju i hemmet vilket gjorde Lyssa orolig. Hon diskuterade med barnen tanken om att skicka dem till en internatskola. Det skulle vara bra för dem att lära sig att ta hand om sig själva men mest av allt kände Lyssa lättnad över att få mer tid för sig själv efter att ha uppfostrat fjorton rackarungar, och kunde spendera mer tid med lilla Oliver. Hon kände dessutom på sig att det inte skulle sluta med det antalet barn.

Barnen gick med på förslaget och redan nästa morgon kom en taxi för att ta med de tre tvillingparen till konstskolan LeFromage.

Katt blev väldigt ensam när barnen lämnade huset.

Men Lyssa försökte att umgås så mycket som möjligt med henne utan barnen. Ingen hade svarat på de lapparna familjen hade satt upp runt om i staden, om den hemlösa katten. Det verkade som att Katt var där för att stanna.

Snart var Lyssa gravid igen.

Och Oliver lärde sig snabbt att gå och prata så han åldrades snart upp.

Han blev ett ståtligt, lite äldre, barn.

Lyssa skrev även in den yngsta sonen till konstskolan. Han hade trots allt fått intresse för konst på sin födelsedag.

Nästa dag fick Lyssa ett otroligt besked från sonen Damien. Hon skyndade sig över för att att träffa den lilla prinsen. Damien hade nämligen gett Lyssa sitt första barnbarn. En son med namnet Dustin.

"Nu är du fast för alltid", sa Lyssa till Damiens fru Erika.

"Innan du vet ordet av har du femton små munnar att mata där hemma."

Mormorn betedde sig som allt annat än en sådan. Hon var själv det lilla barnet.

Mon hade också tid att hälsa på sin äldsta son Adrian, som också nyss fått en son, Craig, med sin fru Elspeth. Lyssa hann dock knappt säga hej, för Adrian hade så bråttom till jobbet på sjukhuset att han kom springandes genom trapphuset iklädd bara kalsonger.
"Jag försov mig!" ropade den nyblivna pappan, hoppandes på ett ben medan han tog på sina byxor i farten. Bebisen måste ha hållit honom uppe mycket på nätterna, tänkte Lyssa. Visst visste hon hur det var.

Istället för att umgås med sin son och sonson så fick Lyssa hitta något annat att göra. Hon tog fram en sprayburk hon hade köpt och taggade marken utanför Adrians lägenhet. Sonens hundvalp Rebus blev nyfiken på den starka lukten och traskade runt Lyssa och undersökte.

Ethan ringde och hörde hur det var för brorsan, trots att de aldrig träffats eftersom Ethan flyttade ut långt innan Oliver föddes.
"Men om du säger att det är nyttigt att få i sig mycket järn är det inte lika bra att äta själva stekpannan då?" diskuterade bröderna.

Sedan kom natten då Lyssa skulle föda, än en gång. Hon reagerade med glädje. Ut med den, tänkte hon, du har gjort det så många gånger förut. Få det överstökat.

Det blev ännu ett tvillingpar den här gången, som tog sina första andetag i Lyssas famn.

Först ut var en pojke som fick namnet Persley. De åldrades nästan direkt upp till småbarn, eftersom Lyssa inte kunde se någon anledning att ha kvar de som små knyten som endast sover, äter och bajsar.

Sedan föddes en flicka, som fick heta Quinn. Båda två fick Lyssas speciella hårfärg och gulgröna ögon.

När två barn trädde in i familjen, lämnade en den. Oliver begav sig till konstskolan, till sina syskon.

Quinn kunde sitta och leka med en leksak och helt plötsligt känna den försvinna i hennes händer. En plötslig sorg slog henne. Vart hade hennes leksak tagit vägen?

Men just i stunden som hon skulle börja skrika och gråta dök leksaksbilen upp i hennes händer igen, och sorgen byttes ut av ren glädje och hon kunde fortsätta att leka.

Katt var den första som la märke till detta. Det var kanske något magiskt över de här barnen?



------------------------------------------------------------------------
Jag vet inte varför jag hela tiden ska skriva saker här nere. Jag tycker att det är onödigt men kommer alltid på saker att skriva.

Jag var tvungen att installera om alla spel för ett tag sen för att spelet fuckade upp sig, så alla mina sims3package-filer försvann, och när jag komprimerade mina package-filer senast så försvann ju några sånna också. Så typ hälften av Vixens hus försvan. Så huset har lite andra tapeter och möbler än förut, inte för att det är så märkbart kanske, men jag blev riktigt besviken eftersom jag nästan hade dekorerat klart huset och var jättenöjd med hur det var. Aja

Det där med att Oliver och Ethan pratade om att äta stekpannor kommer ifrån att mina kompisar satt och pratade om vad som man skulle få i sig för mineraler och sånt, och sa att vi behöver mer järn än vad vi äter, vanligtvis (speciellt vi tjejer) och kom in på att äta stekpannor. Jag vet inte riktigt hur de tänker heller.

Peace out

fredag 9 augusti 2013

Midnattsordern - Kapitel 1 - "Nattens Hemlighet" - Del 2 av 5

   


 ”Den här var enkel. Hon kan inte fly någonstans”, sa en av de två männen i rummet. Astrid blev skräckslagen. Vad gjorde de här? Hur kom de in? En kall bris fläktade mot hennes hud men hon var inte säker på om den var riktig eller om hon bara inbillade sig men den gamla källardörren ovanför trappan stod på glänt.

Den ena mannen tog Astrid om midjan och lyfte upp henne över axeln och började bära henne upp för den kala trappan. I hennes tankar skrek hon och sprattlade hejdlöst men hennes muskler ville inte lyda. Hennes kropp var slapp efter nattens upptåg och hon fick långsamt tillbaka krafterna att styra den.

De kom upp i vardagsrummet och mannen som bar på flickan lät hennes lilla kropp glida ner från hans axel, och hon släpptes ned på golvet i en duns. Luften slogs ut ur bröstkorgen och lämnade bara efter sig smärta och panik.

Mannen som bar henne försvann ut genom ytterdörren medan den andra band fast hennes handleder och anklar. Hon försökte röra sig så gott som det gick, och hennes röst svek henne fortfarande och det enda som kom ut var ett hest kvidande. Mannen som burit upp henne kom in igen bärande på en säck. De verkade göra i ordning en kidnappning.

Vad var det som pågick? Astrid blev panikslagen. Hon var tvungen att göra något men fick inte kroppen att lyda helt. Hon stängde sina ögon och hoppades på att någon kunde rädda henne. I den stunden rusade fler människor in i huset. Fler fiender? Då kom äntligen Astrids röst tillbaka och hon gav ifrån sig ett hjälplöst skrik som skar genom rummets tjocka spänning som en kniv. Men det behövdes inte för just då upptäckte hon att de som kommit var på hennes sida. De hade kommit för att rädda henne.

Ledaren av gruppen som just anlänt var en lång man med blont hår uppsatt i en hästsvans och emeraldgröna ögon. Han hade två hantlangare som Astrid inte kunde se så bra från hennes plats på golvet.
      ”Vad tror ni att ni gör här, blödingar?” sa en av kidnapparna till trion som Astrid aldrig sett förut i sitt liv. Hon kunde inte förstå varför de kom för att rädda henne, inte för att hon klagade.

      ”Ni kan inte bara kidnappa övernaturliga sådär!” ropade ledaren tillbaka.
      ”Försök att stoppa oss!” sa kidnapparen lömskt, vilket var ett misstag. Den blonda mannen började vifta med en pinne han höll i handen och fick luften omkring den att skina. Han sköt iväg en kraftfull blixt från pinnens spets samtidigt som anhängarna attackerade männen. 

 Ett slagsmål bröts ut under tiden som Astrid började få känslan tillbaka i musklerna. Det var inte som ett vanligt slagsmål som utförs med knogar och sparkar, de märkliga männen bet varandra och revs som det verkade. Astrid avbröts i sin bevakning av att en av de onda männen blev knuffad åt hennes håll och hon var tvungen att rulla åt sidan.

Mannen landade med en duns där hon legat en sekund tidigare. Astrid ålade sig som en larv över golvet till säkerhet och gömde ansiktet mot trägolvet.

Hon hörde morrande, slag och svischade från den konstiga pinnen bakom sig men helt plötsligt blev det helt tyst. Slagsmålet hade av någon okänd anledning bara avbrutits. Tystnaden bröts av en nyckelknippa som landade på golvet. Astrid vände på kroppen och slängde blicken mot ljudkällan. På golvet låg ett par nycklar som satt fast i varandra med en rosa liten nyckelring. Hon tittade upp och såg sin mamma.