Astrid blev erbjuden att sätta sig i en soffa i mitten av salen. Hon satte sig ner och kände sig paff över stället hon hamnat på. Morgonen var som vilken annat, den här tiden i månaden i varje fall, men den hade lett henne hit. Hon förstod ingenting och hade tusen frågor som snurrade runt i hennes huvud som en ilsken tornado som kunde blåsa bort hennes förstånd om hon inte lyckades hålla fast sina tankar. Det lyckades hon inte bra med. Var hade hon hamnat? Hon var nära att bli kidnappad men följde istället med ett gäng främlingar. Det verkade inte riktigt rätt. Och vilka var de här människorna?
”Först och främst så är vi inte människor”, sa den svarthåriga mannen som satte sig bredvid henne. Hon stirrade förvånat in i hans rödaktiga ögon. Hade hon sagt det där högt, eller hade han just läst hennes tankar? ”Det sista”, sa han sedan. Astrid spärrade upp ögonen som en galning och killen skrattade.
”Sluta med det där, du skrämmer henne”, sa den blonda mannen som satte sig på hennes andra sida. ”Jag heter Leandro och det här är mitt hus. Låt inte min vän här skrämma dig, men han har rätt, vi är inte mänskliga. I alla fall inte helt”. Mannen sa det som att det skulle lugna ner Astrid men det gjorde det knappast. Hade hon hamnat bland en massa knäppisar? Var hon psykiskt sjuk och hamnat på ett psykhem? Den bleke mannen skrattade på bredvid henne men Leandro viftade med handen och menade att han skulle ge sig av och sluta störa. ”Du är en varulv, eller hur? Tja, du är inte ensam. Vi har många varulvar här. Vanessa som du träffade tidigare är en, och mannen där borta”, fortsatte Leandro och pekade på en robust man som stod i ett hörn och hejade på två personer som viftade runt med pinnar som Leandro hade gjort tidigare. Så det hade med det att göra. Hennes månadsvisa upptåg.
Astrid förstod lite mer nu men det skulle ta mer tid innan stormen lagt sig i hennes sinne. När Astrid inte svarade fortsatte mannen. ”Vi är en organisation av övernaturliga varelser som lever här i Midnattsfallen.”
”Vad är övernaturliga?” frågade Astrid förvirrat.
”Övernaturliga är som du och jag, du är varulv och jag är en häxa. Det finns övernaturliga över hela världen. Det finns vampyrer, feer, spöken och vem vet vad mer det finns? Men här har vi bara häxor, varulvar och vampyrer”
”Varför då?” frågade Astrid som trots upplysningarna som verkade något trovärdiga inte gjorde henne mycket klokare, utan bara gav fler frågor.
”Tja, för att feerna inte vill ansluta sig till oss, de är så kära i sin skog och fred att de inte vill slåss med oss, och det har inte funnits många andra övernaturliga här på ett tag”
”Nej, jag menar varför har ni en organisation, vad gör ni här?” frågade Astrid som inte förstod vad häxan pratade om. Han fick ett nytt uttryck i sitt ansikte. Innan hade han sett omtänksam och förstående ut, nu sken stolthet i hans gröna ögon.
”Vi har gått ihop i en organisation för att skydda människorna här i Midnattsfallen”, sa han och pausade. ”De känner inte ens till att vi finns. Lustigt, va?” fortsatte han och tittade ner på Astrid.
”Skyddar dem från vad?” frågade Astrid som fann det konstigt att kalla de mänskliga invånarna av staden för 'dem'.
”Mest från andra övernaturliga. De som försökte föra bort dig tillhör en annan grupp övernaturliga som kallar sig Det Svarta Blodet och har som livssyn att människor är ohyra och vill förinta alla från planeten och härska över den själv. De är hemska och blodtörstiga varelser. De verkar planera ett upplopp mot människorna i staden, som vår siare har förutspått. Därför tänkte de kidnappa dig, för att få en så stor armé av övernaturliga som möjligt. Vi brukar inte värva så unga övernaturliga som du men eftersom du är här, och annars skulle fortsätta vara ett mål för Det Svarta Blodet, undrar jag om du vill gå med i vår organisation och hjälpa oss slåss för folket i den här staden?” Astrid satt där mållös en stund. Hon visste inte vad hon skulle säga. Ena sidan av henne skrek ”javisst!” och ville leva äventyrligt, medan den andra uppmanade henne att springa för livet där ifrån. Leandro märkte att det blev mycket för flickan.
”Jag kände din far.” Det blev plötsligt helt tyst i Astrids kaotiska tankar. Hon mötte mannens ädelstenslika ögon. ”Han var en varulv precis som du. Han var med i Midnattsordern tillsammans med oss.” Flickan satt tyst ett tag till. För tillfället kändes det som att hon aldrig skulle få tillbaka talförmågan. ”Jag känner din mor med. Underbar kvinna”, sa Leandro och tittade ut i luften framför honom och log som om han mindes tillbaka på svunna tider. ”Han dog strax efter du var född. Vi blev alla förkrossade. Det var Det Svarta Blodets anhängare som bestal honom livet för tidigt”. De satt stilla en stund medan folket i rummet fortsatte med sina trollstavsturneringar och tränade sina mentala krafter på varandra. Folk gick omkring kacklande som en höna på grund av någon vampyrs hypnotisering eller som en groda som någon häxa trollat till. Snart blev de normala igen och gav igen med samma krafter.
”Jag är glad att jag fick se dig idag. Jag träffade dig en gång när du var liten”, sa Leandro till slut. ”Och chockad. Din mor och jag trodde att du var helt mänsklig”. Astrid visste inte riktigt om det sista var något som Leandro var glad eller besviken över. ”Vi kommer vara tvungna att värva många fler övernaturliga under den här tiden innan Blodet startar deras attack. Innan de gör det”, sa Leandro på andra noter. Orkanen i Astrids huvud hade börjat lugna sig och hon förstod det mesta nu. Trots att hon hade mycket mer att lära sig kände hon sig ändå säkrare än någonsin förut.
”Jag går med”, sa hon bestämt till slut. Leandro tittade ned på henne som om han undrade vad hon menade men log sedan.
”Det kan bli farligt”, sa han och tittade ut i luften igen.
.jpg)
